av Chantal Mouffe
Från baksidestexten:
"Sedan en tid tillbaka har det politiska livet på många håll fått en alltmer konsensusbetonad prägel. Denna tendens beskrivs ofta i positiva ordalag som en utveckling från "förlegade" konfliktmönster mot ett "postpolitiskt" tillstånd av samförstånd och expertstyre. I skarp kontrast till de röster som hyllar denna förändring som ett framsteg för demokratin, varnar Chantal Mouffe istället för de allvarliga risker som den för med sig. I takt med att spektrumet av legitima politiska alternativ blir allt snävare, uppstår också farliga motreaktioner. Samförståndet mellan de etablerade partierna öppnar för populistiska och främlingsfientliga röresler som vänder ryggen åt demokratins grundläggande värden. För att hindra en sådan utveckling gäller det att överge den postpolitiska inriktningen på konsensuslösningar och inse att konflikter mellan politiska motståndare utgör den demokratins själva livsnerv". (baksidan).
Varför finner jag den här boken så viktig? Jag har en upplevelse av att ha fått språket tillbaka, att ha erbjudits en tankekonstruktion som faktiskt hjälper mig att dechiffrera mina egna upplevelser.
I grunden ligger en kritik mot det liberala demokratiska synsättet, som utgår ifrån en demokratisk vision där själva institutionen demokrati endast finns till för att "moderera" den konstruktiva dialogen, det rationella förhandlandet mellan olika samhällsintressen. Denna idé utgår ifrån att det finns rationellt bättre och sämre alternativ och att det är möjligt att uppnå ett inkluderande konsensus mellan alla parter. Enligt Mouffe är ett sådant "inkluderande konsensus" runt det mest rationella alternativet inte bara en omöjlighet, utan det förnekar också politikens, demokratins själva funktion, dvs att erbjuda en arena där verkliga konflikter kan utspela sig inom kontrollerade former.
Jag behövde att någon som har läst massor med böcker mer än jag, och säkerligen är mer vis, stödde mig i denna enkla insikt: det finns konflikter. Vi är inte alla överens. Och det handlar inte i slutändan om rationellt mätande av statistik hit och dit utan om värdegrunder, och om passioner, och behovet av kollektiva identiteter. Mouffe skriver om passionerna:
"Vad det rationalistiska perspektivet inte begriper är att det som driver människor att rösta är mycket mer än den rena viljan att tillvarata sina egna intressen. Röstandet involverar en viktig affektiv dimension: vad som står på spel här är frågan om identifikation. För att kunna handla politiskt måste människor ha en möjlighet att identifiera sig med en kollektiv identitet som erbjuder en självbild som det kan värdesätta. Den politiska diskursen måste erbjuda inte bara politiska program utan också identiteter som kan hjälpa människor att begripliggöra det som sker och ge dem hopp om framtiden" (31. Lite senare citerar hon Yannis Stavrakis i hans diskussion av Lacan:
"Genom sitt påstående att sociala fantasier vinner stöd delvis därför att de är rotade i kroppens "jouissance" kan njutningens problematik hjälpa oss att ge ett konkret svar på frågan rörande insatserna i den sociopolitiska identifikationen och i identitetsformandet. Enligt den lacanska teorin ör det inte bara möjligheten till symbolisk koherens och diskursiv stängning som står på spel inom dessa områden, utan också njutningen, den jouissance som genomsyrar mänskliga begär." (s 33).
För mig framträder formuleringen "För att kunna handla politiskt måste människor ha en möjlighet att identifiera sig med en kollektiv identitet som erbjuder en självbild som de kan värdesätta". Den tangerar en annan tanke, där politisk konflikt ersatts av "rätt" och "fel". Mouffe skriver "I ett dominerande perspektiv som gjort sig av med motståndarmodellen kunde dessa partier inte heller beskrivas i politiska termer, det vill säga som motståndare att bekämpa med politiska medel. Det blev därför bekvämt att dra upp frontlinjerna på moralens nivå och låta striden stå mellan de "goda demokraterna" och den "onda extremhögern" (s 74). Rätt och fel. Ont och gott.
I detta känner jag kanske igen mitt eget utanförskap. Jag kan inte identifiera mig inom den konsensusmodell och den uppdelning i rätt och fel som många verkar ta för givet. "Med andra ord konstrueras ett "vi" (vi "moderna människor" som följer med i den reflexiva moderniseringens rörelser) genom att ställas i motsats till ett "de" (De traditionalister eller fundamentalister som söker hindra samma rörelser). De senare kan inte ta del i den dialogiska processen, vars gränser etableras just genom deras uteslutning" (s 58). "Att tala om "modernisering" på det här sättet är utan tvekan en effektfull retorisk gest som gör det möjligt att dra en politisk gräns mellan "de moderna" och "traditionalisterna" (eller "fundamentalisterna") - samtidigt som det faktum att denna uppdelning är helt och hållet politisk förnekas" (s 57). Jag upplever en konstant friktion i det att både jag (och min omgivning) gör ett antagande om mitt innanförskap i denna gemenskap, men jag upplever att jag inte får plats, att mina tankar på olika sätt ogiltigförklaras - framförallt att problematiserandet som sådant ogiltigförklaras.
I vilket fall så kan jag ju avrunda med att jag finner den "agonistiska" principen som Mouffe framlägger intressant, inte bara i fråga om vad demokratins grundläggande syfte är/borde vara eller ens idéerna om en multipolär världsordning - utan vad som händer om man tar principen om pluralism, agonism och utsträcker den till att gälla i ett vidare sammanhang - Diversitet.
Från principen - vi strävar efter en viss likhet/ utgår ifrån en viss likhet till principen - vi strävar efter en viss diversitet, en viss agonism. Det påminner om de tankar som flimrade förbi i Bukarest texten "Connectedness is overrated". Förutom tanken på vad en sådan utgångspunkt skulle kunna göra för ett samhälle, en stad eller ett kvarter, så är det också en utgångspunkt för mellanmänskliga relationer - utgångspunkten att vi tycker mer eller mindre samma sak, kan bara leda till frustration och oförstående inför det faktum att så inte (alltid/ för det mesta/ nästan aldrig) är fallet. Att utgå ifrån olikheten istället erbjuder möjligheten att finna likheter som binder oss samman, snarare än olikheter som gör att vi faller isär.
12/08/21
Tallinn
