One thought that I had in a conversation recently
A) The most dominant approach (today, in Sweden, at least superficially) to children seems to be to encourage them in their interests and support them in making their own decisions.
To create space for the individual choice would be
the way to freedom, also in terms of creating a more equal society-
simply let everyone be exactly who they want from the start. It is good!
B) But assuming society isnt a blank slate, these children make their individual choices within a preexisting system of however subtle rewards and punishments.
C) Children copy and adapt. They will make active choices towards the pre-existing roles because that is still the norm, that behavior is still rewarded (the secret pride that the child "chose the right thing" despite the given "freedom"), and few actually want want to stick out, be different. Also very few dare to stick out and be different should they not identify with x role. Not because they are scared to do differently, but they are scared to be excluded.
D) If we really want things to change, ie mens violence towards women, equality in wages, freedom for men to spend more time with their children and so on and forth, we need to realize that we can't rely on the individual choice to produce changes on a larger scale.
E) Its connects to a sort of "dumping" of responsibility for necessary changes in regards to the environmental crisis, gender system and other important issues in our time.
F) It seems as if either the underlying idea is that we are born pure good and naturally inclined to strive for peace and wealth for everybody. Letting people choose freely would create the society of peace and happiness for everyone. Or, that whatever people choose when they choose "freely" is stated to be best for everyone, the natural state, they chose it themselves.
G) Im an anarchist, not interested in any body making my decisions for me. But being free and doing the right thing isn't easy, because society isn't a blank slate.
F) Society isn't a blank slate and the behavior rewarded isn't necessarily that which is "right".
Stockholm
150503
Visar inlägg med etikett Notes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Notes. Visa alla inlägg
Notes to myself, inspiration 15-04-18
 |
| Wes Lang |
 |
| John Copeland |
Wayne Gilbert and the dead people
Wayne Gilbert runs the G-Gallery in Houston, Texas. Whilst being at the gallery he invited to see his studio and artwork (the pictures below are cut-outs, not whole pieces). The sand-coloured areas are human ashes mixed with resin gel. It is strange what a large area you could cover with the ashes of one adult, who was cremated and left - no one came to pick her or him up - at the funeral home (...I'd like to think they had already said their goodbyes). Anyhow. Seeing these works and knowing what they are made from made me remember an earlier discussion Ive had with myself: Concerning aura, or, whatever you'd prefer to call it; the question being:
Would we have felt the presence of the dead (that is so intense once you know it) in Gilbert's work if we weren't told about it? Given a human scull and a perfect replica, would we be able to tell? Would we feel aura, the presence of the past, death and lives lived like our own? (This of course raises the question of what a "perfect" replica is, ie replicating texture, almost undetectable smells etc - since obviously, if we COULD tell a difference, it might be just because of that almost undetectable odour).
I guess I'd like to think that we could tell a difference. That its not only the knowledge about something that makes us react (and if so, do we react physically because of the knowledge, as a reaction, in the same way as "the brain can't tell the difference between an image of a coffecup and an actual coffeecup". Is this the same? Does the image of the coffeecup correspond to knowledge? The idea of the coffecup? The word "coffeecup" written on a paper?).
Holding an object, what do we react on? The surface? The texture? Does texture remind us of time? Weight? Smell? Because we DO react on objects! AND we definitely react to the knowledge about objects. Is it possible that in our culture we are becoming less capable of processing/understanding the physical information about the objects that our bodies provides us, or that we simply don't listen to it (because objects are abundant and disconnected with spiritual purposes?)? That we easier can grasp value through attached knowledge because of today's emphasis on rationalism?
I guess it still doesn't answer my question though.
Houston
14-05-08
ON MONEY AND ART and a statement against the general Negative Nancy STATUS QUO
ON MONEY AND ART AND A GENERAL STATEMENT AGAINST THE GENERAL NEGATIVE NANCY STATUS QUO
If I can't exorcise I can perhaps at least create a distance between me and them - to keep my own head straight. I am convinced that thoughts, or thought patterns, are contagious, and I simply don't want to contract the disease.
//During the weekend I had the opportunity to participate in a talk about ART and MONEY (a good old seemingly inexhaustible topic). Thankfully I took some things with me this time; as it so happened I had spent the previous evening with the moderator JWF contemplating the issues he wanted to bring forward. > His thesis (if taking the liberty) was basically that cultural workers/producers/activists constantly struggle with problems of funding. The word "funding" here suggests stipends, funding or support given by national or international government institutions. As a consequence of the recent economic crisis and a general shift towards a more neoliberal/ conservative/right-wing politics all over Europe, we should not expect there to be more funding in the future. On the contrary, we should prepare for there being less money. Thus we ought to look into new strategies - and he was specifically pointing towards (what I call) crazy artsy money making schemes. Basically; we are smart and creative - if the finance and tech people can do this, so can we.
Just to keep track, we made a mind-map over some different strategies that are used today:
- Popularized events with ie entry fees
- External sources (individual: freelancing/ part time jobs or collective: ie restaurants, mini-cinema etc)
- Funding: public/ corporate/ crowd-
- Crazy artsy money making scemes CAMMS like engaging with Bitcoin/ organized lottery/ stocks/ Robin Hood etc.
We also looked at the arguments against/ potential obstacles:
- Engaging with capitalism would suggest ethical compromises that might be contrary to the purpose of the artistic practise.
- "We dont have the time or the money"
- Meritocracy: The system is a selection process, a "survival of the fittest". This suggest the assumptions that a) there are too many artists and cultural producers for what the society needs or can support, and b) that there are no other ways to evaluate and select good art than the juries of the public financing institutions
- That if we can fund our work in other ways the funding will be cut even more (aaarhg!)
- That if we can fund our work in other ways the funding will be cut even more (aaarhg!)
In my opinion there are two major problems with the present status quo of relying mainly on government funding (because I would say that there is such a status quo; admitting to a part-time job is like admitting a major failure, and there is a strong assumption that the "thing you are" is based primarily on where the money comes from*).
The first problem is: VICTIMISATION: We do actually have the option to refuse the dependency to government funding and create new systems for financing our practises or art spaces. Perhaps this means that we must divide our time and engage more with the rest of society. For some reason many culture producers seem to prefer being dependent to considering the options (so in the end they just sitting on their ass complaining - haha, this is like a crash course in how to make enemies in the art scene..). Why? Is it because there is someone to blame? That its safer to be restricted by an outside institution than taking on the full responsibility for doing what is necessary to continue ones practise?
1) If it is an ego issue it should definitely be overcome,
2) And honestly, we already do divide our time, as friends, and lovers and parents and secret part-timers.
3) And perhaps it would be good both for us and the rest of society if there were some more interfaces to meet.
One can also ask the uncomfortable but relevant question why the the big population should pay for something that most often than not is produced by a group of culturally active people for the same group of culturally active people. One could also ask why we should produce stuff to support an enormous (art)market of relatively well-paid individuals whilst we still struggle to barely get by. In regards to these questions one could suggest different forms of internal markets/ exchanges/ alternative currencies - simply to keep the money within that small group of culturally active people who actually cares. It would be cool to discuss that with an economist. Anyhow. The situation as it is leads to the other major problem of:
INDEBTMENT: The taxpayers expect something back for their money ie that we produce art that they can understand or are interested in. Honestly I don't think thats all that strange, but since I'm personally tired of explaining what I do to people who care little and know less, I simply prefer to make my own money. As soon as you get government funding you need to adapt to their guidelines and to some degree be responsive to people about what you do.
Anyhow. The talk was only one hour (what do you manage to do in one hour?) and I doubt anything changed because of it. My friend JWF also said another thing that I find very true:
ARTISTS ARE OFTEN VERY CONSERVATIVE
Yes. Few people seem interested in refusing dependency to the government funding systems. Few people that I meet can talk about their parttime job without wanting to place guilt somewhere about the funding that ought to have been given to them. If they talk about their parttime job at all. More people are openly patronizing or snobbish to those other cultural activists who try to manage outside of the commercial systems. And all this is very tiring and ridiculous. So yes, this is my statement against the general Negative Nancy STATUS QUO. Dear cultural- and activist colleagues - Get over yourself, and your self righteous attitude and grandios idea of self worth, and just let yourself be entertained. Find new ways and strategies to fill the gaps where the current system doesn't work for you, and drop the judgemental crap about other peoples choices. Im sure we would all have more fun that way.
* I have btw worked out my own definition after getting fed up with people asking me "if I live off my art practise" with a blasé smirk as if to say that I wouldn't be for real if I didn't. Basically I consider the answer to the question of "what are you" to be the activity around which you organize the rest of your life. In my case it is my art practise. For someone else it might be there career in politics or being a dad.
Whatever you do to support yourself economically whilst doing that important thing is irrelevant. A person isn't necessarily a cleaner regardless of how many hours they spend cleaning. Etc.
Stockholm
14-02-18
14-02-18
Om politisk korrekthet och HUR DET KAN DÖDA DEN DEBATT som så väl behövs
Del 1: Tårtan på Jimmy
För några veckor sedan blev Jimmy Åkesson "tårtad" på en publikt framträdande på Nytorget i Stockholm.
Så här sa polisen efteråt: ”En tårta kan tyckas oförargligt och lite ”lustigt”. Men det är en attack på en folkvald politiker. Vi själva och Säpo har inte lyckats i dag”, enl en artikel i SvD den 5 november.
Vidare från artikeln:
Linus Bylund, stabschef för Jimmie Åkesson och pressekreterare, kallar händelsen för tragisk:
– Det är ytterligt tragiskt att de tar sig friheten att försöka att tysta andra människors åsikter/ samt
Flera politiker fördömer i sociala medier tårtattacken mot Åkesson, däribland Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Kristdemokraternas dito, Göran Hägglund:
”Läser om tårtattack mot Jimmie Åkesson. Hur mkt man än ogillar hans politik är det oacceptabelt att gå till handgripligheter”(Göran Hägglund).
(http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tartattack-mot-jimmie-akesson_8694736.svd)
När blev svensk politik så tråkig? När tappade politikerna bort ideologin, humorn och självdistansen? När bev de så fega? De skyndar sig att försvinna i den politiska korrekthetens gråaktiga gröt, en kör av samstämmiga fördömanden som kan sammanfattas med ungefär "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt".
Själv tycker jag att tårtor är rätt bra, och ägg. Inte för att det kanske är det sätt jag själv skulle använda för att framföra min åsikt, och det är klart att debatten skulle bli lite enformig om det bara skulle handla om kastandet av matvaror fram och tillbaka men å andra sidan kan läget ju knappast bli mindre innehållslöst än vad det redan är. Jag tycker helt enkelt att det tillför något i politiken (humor). En tårta är inte våld. Vi måste kunna skilja på våld och en tårta. En politiker måste kunna ta ett offentligt förlöjligande utan att hänfalla åt gnäll om bristande demokratiska metoder. Förslag; skratta åt det, skratta åt dig själv och åt det fåniga. Att politikern ifråga känner sig kränkt handlar mer om hans eller hennes bristande kapacitet att bemöta den oväntade känslan av plötsligt underläge, om stress och försvar, än om våld och bristande demokrati. Men vi kan inte ha en politisk debatt som präglas av stress och försvar, feghet och kränkta egon. Övriga politiker måste skärpa sig och inte dras med i det där, men så är nu inte fallet. Istället skyndar de alla att göra uttalandet som i princip går i linje med sammanfatningen ovan; "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt, vi kan inte, vill inte, gå in i en debatt med odemokratiska aktörer. Det är att hänfalla åt de antidemokratiska krafternas försök till uppmärksamhet". Mer eller mindre. Men förutom att debatten blir ännu tråkigare utan tårtor kan man undra om det inte är strategin ovan som är delvis problemet i dagens politik. Det är ju just den debatten vi måste ta eller? Liksom vi som inte håller med SD måste gå in i debatten även om vi inte håller med om järnrör och främlingsfientlighet. Eller för att förtydliga: Just därför att vi inte håller med om om järnrör och främlingsfientlighet. Men ska vi prata på riktigt om det som är verkligt jobbigt, så tycker åtminstone jag att det är rätt sjysst med en avspännande tårtkastning då och då.
Snart kommer: Jimmy i flaggstången
För några veckor sedan blev Jimmy Åkesson "tårtad" på en publikt framträdande på Nytorget i Stockholm.
Så här sa polisen efteråt: ”En tårta kan tyckas oförargligt och lite ”lustigt”. Men det är en attack på en folkvald politiker. Vi själva och Säpo har inte lyckats i dag”, enl en artikel i SvD den 5 november.
Vidare från artikeln:
Linus Bylund, stabschef för Jimmie Åkesson och pressekreterare, kallar händelsen för tragisk:
– Det är ytterligt tragiskt att de tar sig friheten att försöka att tysta andra människors åsikter/ samt
Flera politiker fördömer i sociala medier tårtattacken mot Åkesson, däribland Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Kristdemokraternas dito, Göran Hägglund:
”Läser om tårtattack mot Jimmie Åkesson. Hur mkt man än ogillar hans politik är det oacceptabelt att gå till handgripligheter”(Göran Hägglund).
(http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tartattack-mot-jimmie-akesson_8694736.svd)
När blev svensk politik så tråkig? När tappade politikerna bort ideologin, humorn och självdistansen? När bev de så fega? De skyndar sig att försvinna i den politiska korrekthetens gråaktiga gröt, en kör av samstämmiga fördömanden som kan sammanfattas med ungefär "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt".
Själv tycker jag att tårtor är rätt bra, och ägg. Inte för att det kanske är det sätt jag själv skulle använda för att framföra min åsikt, och det är klart att debatten skulle bli lite enformig om det bara skulle handla om kastandet av matvaror fram och tillbaka men å andra sidan kan läget ju knappast bli mindre innehållslöst än vad det redan är. Jag tycker helt enkelt att det tillför något i politiken (humor). En tårta är inte våld. Vi måste kunna skilja på våld och en tårta. En politiker måste kunna ta ett offentligt förlöjligande utan att hänfalla åt gnäll om bristande demokratiska metoder. Förslag; skratta åt det, skratta åt dig själv och åt det fåniga. Att politikern ifråga känner sig kränkt handlar mer om hans eller hennes bristande kapacitet att bemöta den oväntade känslan av plötsligt underläge, om stress och försvar, än om våld och bristande demokrati. Men vi kan inte ha en politisk debatt som präglas av stress och försvar, feghet och kränkta egon. Övriga politiker måste skärpa sig och inte dras med i det där, men så är nu inte fallet. Istället skyndar de alla att göra uttalandet som i princip går i linje med sammanfatningen ovan; "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt, vi kan inte, vill inte, gå in i en debatt med odemokratiska aktörer. Det är att hänfalla åt de antidemokratiska krafternas försök till uppmärksamhet". Mer eller mindre. Men förutom att debatten blir ännu tråkigare utan tårtor kan man undra om det inte är strategin ovan som är delvis problemet i dagens politik. Det är ju just den debatten vi måste ta eller? Liksom vi som inte håller med SD måste gå in i debatten även om vi inte håller med om järnrör och främlingsfientlighet. Eller för att förtydliga: Just därför att vi inte håller med om om järnrör och främlingsfientlighet. Men ska vi prata på riktigt om det som är verkligt jobbigt, så tycker åtminstone jag att det är rätt sjysst med en avspännande tårtkastning då och då.
Snart kommer: Jimmy i flaggstången
(Vilken tårta vill du helst ha i ditt ansikte?)
PLATT SKATT och om vilket arbete som belönas ekonomiskt
Tidigare under dagen fördes ett resonemang på Godmorgon världen angående sk "platt skatt".
Tydligen är detta relevant eftersom begreppet på något sätt behandlats inom Folkpartiet nyligen (men nobbats av partistyrelsen till förmån för det mer neutrala begreppet "höjd brytpunkt").
Både Johan Norberg och en representant för den fackliga tankesmedjan Katalys (som jag tyvärr missade vad han hette) lyfter fram detta som något negativt, i den meningen att det strävar efter att dölja de ideologiska skiljelinjerna som ligger till grunden för politiken idag. Syftet med att dölja dessa skiljelinjer skulle vara för de stora partierna att inte förlora eventuella mittenväljare genom ideologisk profilering.
Hur som helst:
På något sätt gillar jag Johan Norberg - vi har ideologiskt fundamentalt olika åsikter, men i grund och botten tror jag att han har ett djupt engagemang för rätt och fel, frihet och för att människor över hela världen ska få det bättre. Vi har detta engagemang gemensamt så att säga, men utifrån det läser vi in olika saker och drar olika slutsatser.
Han säger bl a att ett argument för sk platt skatt är att människor som utbildar sig och jobbar hårt inte ska bestraffas för att de därmed får högre inkomster. Men den premissen stämmer ju inte mer än delvis. Det finns många utbildningskrävande (och samhälleligt mycket nödvändiga) yrken som aldrig genererar särskilt höga inkomster, t ex barnmorskor, sjuksköterskor och lärare.
Två faktum är uppenbara: För det första är vare sig utbildningsnivån i sig eller arbetsbördan är direkt knutna till huruvida någon har hög eller låg inkomst. För det andra skulle en platt skatt enbart gynna de strukturer som redan ligger till grund för ovanstående skevhet. Åtgärdar vi den skevheten och ser till att det faktiskt är hårt arbete och hög utbildning som belönas så skulle kanske en platt skatt vara mer rimlig.
MEN, då finns det ju ett annat problem: Ett samhälle kan ju sägas bygga på att ett antal olika funktioner finns tillgängliga och fungerar. Förutom frågan ovan, dvs hur många av dessa funktioner som belönas ekonomiskt i utifrån utbildningsnivå och arbetsbörda, kommer också frågan hur mycket av det som nödvändigtvis måste utföras som faktiskt kräver en hög utbildning. Sopgubbe till exempel, kräver kanske så mycket utbildning, men det är viktigt av många anledningar att sophämtningen fungerar (inte minst ur hälsosynpunkt). Butiksanställda, postanställda, administratörer eller anställda vid olika kundtjänster är också viktiga för att vardagen över huvudtaget ska fungera. Kanske inte så till den grad att samhället kollapsar om en busschaffis är sjuk en dag men vem är egentligen så viktig? Professorer i all ära, men är de nödvändiga för samhällets välmående eller räcker det med ett gäng skärpta ingenjörer? Frågan utvecklas till: Borde vi inte belöna nödvändighet snarare än hög utbildning? Det är ju det som brukar anföras när man pratar om konstnärer med 8-åriga utbildningar som klagar över att de inte får något betalt trots sin långa utbildning; man måste ju förhålla sig till om yrket är samhällsnyttigt när man väljer sin utbildning (med andra ord "de får väl skylla sig själva"). Man pratar inte lika mycket om det när det gäller bankdirektörer som ansvarslöst försätter hela samhället i finansiell kris men belönas miljonbonus snarare än avsked och ev åtal.
Jag vill bara ställa frågan.
Så det enda jag vill är att påvisa på varför de här resonemangen inte håller:
1) Premissen att hög utbildning och hårt arbete kulle belönas av en platt skatt håller inte, eftersom hög utbildning och hårt arbete inte huvudsakligen lägger grunden till hög inkomst idag.
2) Det är inte ens självklart att det borde vara hög utbildning som ska ligga till grunden för inkomstens storlek -snarare då hårt arbete och samhällsnytta. Eller?
Om argumentet för sänkta skatter sedan skulle vara att få människor att konsumera mer för att på så sätt hålla det ohållbara konsumtionssamhället under armarna ytterligare en tid, så framgår det inte varför det är bättre att de som har mer spenderar mer, än att de som har mindre spenderar mer. Det gör väl ingen skillnad på om det är låg- och mellaninkomsttagare samt småföretagare som spenderar mer än höga företagschefer? Eller?
Stockholm
13-12-01 (Första advent)
Write to me om du har något vettigt att komma med (jag får så mycket spam om typ youtube videos om Miley Cyrus i min gmail att det inte mycket kan vara värre....)
reading.notes.ideas@gmail.com
Tydligen är detta relevant eftersom begreppet på något sätt behandlats inom Folkpartiet nyligen (men nobbats av partistyrelsen till förmån för det mer neutrala begreppet "höjd brytpunkt").
Både Johan Norberg och en representant för den fackliga tankesmedjan Katalys (som jag tyvärr missade vad han hette) lyfter fram detta som något negativt, i den meningen att det strävar efter att dölja de ideologiska skiljelinjerna som ligger till grunden för politiken idag. Syftet med att dölja dessa skiljelinjer skulle vara för de stora partierna att inte förlora eventuella mittenväljare genom ideologisk profilering.
Hur som helst:
På något sätt gillar jag Johan Norberg - vi har ideologiskt fundamentalt olika åsikter, men i grund och botten tror jag att han har ett djupt engagemang för rätt och fel, frihet och för att människor över hela världen ska få det bättre. Vi har detta engagemang gemensamt så att säga, men utifrån det läser vi in olika saker och drar olika slutsatser.
Han säger bl a att ett argument för sk platt skatt är att människor som utbildar sig och jobbar hårt inte ska bestraffas för att de därmed får högre inkomster. Men den premissen stämmer ju inte mer än delvis. Det finns många utbildningskrävande (och samhälleligt mycket nödvändiga) yrken som aldrig genererar särskilt höga inkomster, t ex barnmorskor, sjuksköterskor och lärare.
Två faktum är uppenbara: För det första är vare sig utbildningsnivån i sig eller arbetsbördan är direkt knutna till huruvida någon har hög eller låg inkomst. För det andra skulle en platt skatt enbart gynna de strukturer som redan ligger till grund för ovanstående skevhet. Åtgärdar vi den skevheten och ser till att det faktiskt är hårt arbete och hög utbildning som belönas så skulle kanske en platt skatt vara mer rimlig.
MEN, då finns det ju ett annat problem: Ett samhälle kan ju sägas bygga på att ett antal olika funktioner finns tillgängliga och fungerar. Förutom frågan ovan, dvs hur många av dessa funktioner som belönas ekonomiskt i utifrån utbildningsnivå och arbetsbörda, kommer också frågan hur mycket av det som nödvändigtvis måste utföras som faktiskt kräver en hög utbildning. Sopgubbe till exempel, kräver kanske så mycket utbildning, men det är viktigt av många anledningar att sophämtningen fungerar (inte minst ur hälsosynpunkt). Butiksanställda, postanställda, administratörer eller anställda vid olika kundtjänster är också viktiga för att vardagen över huvudtaget ska fungera. Kanske inte så till den grad att samhället kollapsar om en busschaffis är sjuk en dag men vem är egentligen så viktig? Professorer i all ära, men är de nödvändiga för samhällets välmående eller räcker det med ett gäng skärpta ingenjörer? Frågan utvecklas till: Borde vi inte belöna nödvändighet snarare än hög utbildning? Det är ju det som brukar anföras när man pratar om konstnärer med 8-åriga utbildningar som klagar över att de inte får något betalt trots sin långa utbildning; man måste ju förhålla sig till om yrket är samhällsnyttigt när man väljer sin utbildning (med andra ord "de får väl skylla sig själva"). Man pratar inte lika mycket om det när det gäller bankdirektörer som ansvarslöst försätter hela samhället i finansiell kris men belönas miljonbonus snarare än avsked och ev åtal.
Jag vill bara ställa frågan.
Så det enda jag vill är att påvisa på varför de här resonemangen inte håller:
1) Premissen att hög utbildning och hårt arbete kulle belönas av en platt skatt håller inte, eftersom hög utbildning och hårt arbete inte huvudsakligen lägger grunden till hög inkomst idag.
2) Det är inte ens självklart att det borde vara hög utbildning som ska ligga till grunden för inkomstens storlek -snarare då hårt arbete och samhällsnytta. Eller?
Om argumentet för sänkta skatter sedan skulle vara att få människor att konsumera mer för att på så sätt hålla det ohållbara konsumtionssamhället under armarna ytterligare en tid, så framgår det inte varför det är bättre att de som har mer spenderar mer, än att de som har mindre spenderar mer. Det gör väl ingen skillnad på om det är låg- och mellaninkomsttagare samt småföretagare som spenderar mer än höga företagschefer? Eller?
Stockholm
13-12-01 (Första advent)
Write to me om du har något vettigt att komma med (jag får så mycket spam om typ youtube videos om Miley Cyrus i min gmail att det inte mycket kan vara värre....)
reading.notes.ideas@gmail.com
Denial - Manning, Assange, Snowden
Today I read about Bradley Manning in the newspaper, how the most serious charge has been dropped (that of giving information to the enemy) but that he still goes for min 20 years in prison.
And it struck me, that this happens at the same time as we in the West (read Sweden, this is me assuming that we belong to a sort of ideological block incl Western Europe and US) condemn how journalists and whistleblowers are imprisoned in Turkey, Syria, Ethiopia. We hold this information forth as a proof of lack of democracy. It is uncivilized, barbaric.
Manning, Assange, Snowden. Now the story is different, there are no moralistic condemnations from European governments here, noone stands up to take points in righteousness by claiming the release of these political prisoners. Obviously because noone wants to make enemies with the US (thats showing to be very prickly about these issues). Fair enough, this is just part of the worlds general shittyness. What is sickening is not the general shittyness of the Western governments along with it many others, but the denial about it.
Manning, Assange, Snowden are whistleblowers and have done us a great service in standing up for values that the West (admittedly; mostly in theory) are built on. This is freedom of speech; the freedom to speak up when you see wrongdoings, the freedom to expose your own government when it is not living up to its own principles. This freedom and consequential transparency is what democracy and mutual trust between government and citizen is built on. But its not a freedom if you will be sentenced to 20-136 years in prison for exercising your right. Or if, as in case Assange and Snowden, you have to flee your country, flee globally, to not disappear into some juridical greyzone á la Guantanamo never to return. And the global silence in this case (as in opposition to Turkey, Syria, Ethiopia) is like the dull muted pressure when you're in an airplane with a cold. You look down on the world and you feel distanciated.
People aren't comfortable with it though, we sort of think these guys are heroes, we're just not going to take the fight.
And the fight that we don't take is the fight on one hand for the freedom of speech and transparency of government, and the other of right to privacy from government and corporate scanning/ surveillance. The balance is shifting, from protecting the civilian against a potentially aggressive government, it is now a question of protecting the government against a potentially aggressive civil society.
Are there reasons for this, ie more terrorism now than before? I don't know, IRA, ETA RAF, Weatherman Group are all done with. Or is it just a twisted consequence of the political system, that in some degree leaves the citizen to fend for her- or himself in a world of unemployment and deconstructed wellfare institutions, of a distanciated threat - ie foreign rather than domestic terrorism. Or perhaps WW2 has gone from being contemporary history to history and we no longer build our societies on the learnings from that time.
In any case - what we actively choose is one thing. What we continue thinking because its easier, more comfortable, more pleasant, is another. To think that we stand for freedom, freedom of speech and non-corrupt government, to think that we are not only morally superior but culturally superior despite the facts that reveal the opposite, THIS is the problem.
How far will it go, what horrible and despicable things will need to happen, until denial becomes impossible?
What will happen then? Will we revert to a society where we fill these words (ie freedom, democracy etc) with real content instead of just using them as smokescreens, or will we just accept hypocrisy and take-what-you-want as the new world order?
As usual, nothing happens abruptly enough that you really register. It just slowly shifts and you never really know what or when the decisive moment happened.
Anyway - Thank you Julian Assange, Bradley Manning and Edward Snowden for standing up for the rights that we are so quick to squander.
13-07-31
Stockholm
SICKNESS - pandemic outbreak thoughts on the rupture of everyday reality
Do you think,
that during your life-time, you will experience a virus/ bacterial outbreak to the extent that you will choose to stay home, to stock up on food?
It is interesting - well, it has not previously been part of my reality - my mother says she doesnt want to be close to my nephew who has a cold, since her boyfriend has a heart problem and if she carries the infection back to him he might get seriously ill. I have never dealt with this sort of considerations. Yet.
I have dealt with "No cant get sick now must work" or "No cant come to your house when you have a bit of a cold cause I dont want to get sick since then I cant work" or "I understand if you dont want to come over now that Im a bit sickish, lets hang out next week instead..."
Whats the difference?
The potential consequences (missing deadline vs. heart failure) ?
But its also that in the latter case I somehow see the sickness as an anomaly - isolate the sick, go on with your life without disturbing routines and plans (Yes I know how it sounds but I think Im not alone to reason like this consciously or not). In the first case, that with my mother, the awareness of the risks of contagiation emphasises the total difference and creates connection points between the reality of thes two relations. This awareness is intrinsic to the routines, this IS the routine, navigating a 5-year old with a runny nose and a 75-year old with a shaky heart.
Perhaps, as they talk of multiresistant bacterias and pandemias, it was more my mothers casual remark about how she was planning her weekend that made it real how illness, and navigating to survive, or for the survival of the ones that you love, can rupture the routines and throw out any plan, at any moment.
Stockholm,
at the office, with a cold coffee and sun reflections on the building opposite
13-03-07
on IRONY/ Opinions are a thing of the past -------------->>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
A man I met on a party said to me yesterday that
"OPINIONS ARE A THING OF THE PAST",
(...well well, are they now, not on this website...but maybe then I am a thing of the past...)
Stockholm
13-01-13
Brief notes relating to this (subway scribbles on the inside of some book:
Why do I like Wing's singing? (well.. it isnt that I find it good....
http://www.youtube.com/watch?v=ovEASuIqVbY )
Stockholm
130114
AWESOME ARTICLE ABOUT IRONY
http://opinionator.blogs.nytimes.com/2012/11/17/how-to-live-without-irony/?hp
article is by -->By CHRISTY WAMPOLE
130114
"OPINIONS ARE A THING OF THE PAST",
(...well well, are they now, not on this website...but maybe then I am a thing of the past...)
Stockholm
13-01-13
Brief notes relating to this (subway scribbles on the inside of some book:
Why do I like Wing's singing? (well.. it isnt that I find it good....
http://www.youtube.com/watch?v=ovEASuIqVbY )
What the ironic class craves are the products of someone elses naive care and will to respond in a somewhat serious way to whatever goes on around them. To want and to care and to produce is a less developed state. The ironic detachment indicates superiority in conceptual understanding and rational development. Opinions are a thing of the past. Instead, the individuals of the ironic class facilitate the opinions of others - they make art like this, and culture and money. Television shows, reality shows, radio shows, political debates, artworks, music - its not about making something new instead sampling, collecting, arranging, presenting, moderating, distributing, CURATion.
Note; I read a critique recently that Google,Youtube, FB essentially earn a bunch of money on advertising and market research and this and that because we use Google, and Youtube to read and watch things produced by people who might never get paid a dime for their work. Its clear that the production side of things is out of fashion.
As a producer its much harder to just stop doing something something as soon as it isn't the coolest thing anymore. As a producer its about continuity, to do your thing and to get good at it. But to stay ahead of the wave you need flexibility, constant update and then its better to be the facilitator... you get all the cool by association - YOU FOUND THIS ARTIST, YOU FOUND THIS CRAZY ECCENTRIC for your Documentary, YOU HOST THe SHOW WHERE PEOPLE CAN SHOUT THEIR OPINIONS OUT. But you are above it. Opinions are a thing of the past.
And then it comes back, as enter/info-tainment and the ironic creative apolitical non-engaged class consume someone elses life force becuase they are dead inside. They facilitate the performance, watch someone else perform, and watch with jelousy and disgust and incredulity.
Oh and I think I am one of them....
Oh and I think I am one of them....
Stockholm
130114
AWESOME ARTICLE ABOUT IRONY
http://opinionator.blogs.nytimes.com/2012/11/17/how-to-live-without-irony/?hp
article is by -->By CHRISTY WAMPOLE
130114
ON the onGoing Catastrophy
On a previous note. What to call this.. "style"? Its awesome.
www.adventuresofbarbiebarbie.com::::::::
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
and Lings cars
http://www.lingscars.com/
Visually it connects to the Ryan Trecartin, Captain Credible, Petra Cortwright hysteria that I have been mentioning earlier - what is it with this (?) that feels so strangely….precise in its description (or rather existence within and mirroring) of contemporary culture.
Im gonna try to answer my own question but it will sound like crap:
It is hysteric yet poetic.
It is violent, abusive, vain, post gender, post politics, post meaning.
It is the hyper presence of the sign disconnected from any significance.
Lots more, unlimited but less.
I'm reading Baudrillard's Fatal Strategies right now (and since like half a year back..). Not being a philosopher or anything I can't lay claims on totally understanding or correctly interpreting what he's talking about but since this site is anonymous I can state my uneducated opinions anyway (yes I know this sounds defensive and I feel defensive). He talks about this stuff though:
"The transpolitical is also this: the passage from growth to excrescence, from finality to hypertely, from organic equillibria to cancerous metastases. This is the site of of a catastrophe and no longer of a crisis. Things rush into it at the rythm of a technology, including soft and psychedelic technologies, which drag us ever further away from any reality, any history, any destiny". pg 46
And then, here somewhat out of context; "once it seemed to present itself as a revolution; today it ends up as special effects. And terrorism itself is only a gigantic special effect. However, this is not because no meaning is intended. Against the general transparence, terrorism wishes to call on things to regain their meaning again, but does no more than accelerate this sentence of death and indifference." pg 62-63.
ON Paris Hiltons Dog that will soon make an appearance in my work; Hi Doggie!
I think its extremely exciting to spend so much time and attention on something so ultimately trivial - Is this the artist way corresponding to a sad teenagers cutting up their arms? It feels like an insidious and sexy self-rape. Seductive for sure. Its a wilful and violent handover with the purpose of really proving that there truly aren't any boundaries to this state - the state of indifference, irony and pointlessness. Which is a point of liberation, because without meaning there is no boundaries. Anything is within reach.
Stockholm, will go back to studio where I might have left my wallet (hopefully).
Eat something first though.
13-01-06
Turrell, Klein, WTC
And as I went through the corridor at the WTC, there was a landed spacecraft in one of the conference rooms, the blue light flowing through the mild curtains, everyone sucked into the blueness.
I thought of James Turrell and Yves Klein and it was like stumbling into a precious and mysterious secret.
Stockholm
12-10-30
I thought of James Turrell and Yves Klein and it was like stumbling into a precious and mysterious secret.
Stockholm
12-10-30
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)