Om politisk korrekthet och HUR DET KAN DÖDA DEN DEBATT som så väl behövs

Del 1: Tårtan på Jimmy
För några veckor sedan blev Jimmy Åkesson "tårtad" på en publikt framträdande på Nytorget i Stockholm. 
Så här sa polisen efteråt: ”En tårta kan tyckas oförargligt och lite ”lustigt”. Men det är en attack på en folkvald politiker. Vi själva och Säpo har inte lyckats i dag”, enl en artikel i SvD den 5 november.
Vidare från artikeln: 
Linus Bylund, stabschef för Jimmie Åkesson och pressekreterare, kallar händelsen för tragisk:
– Det är ytterligt tragiskt att de tar sig friheten att försöka att tysta andra människors åsikter/ samt
Flera politiker fördömer i sociala medier tårtattacken mot Åkesson, däribland Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Kristdemokraternas dito, Göran Hägglund:
”Läser om tårtattack mot Jimmie Åkesson. Hur mkt man än ogillar hans politik är det oacceptabelt att gå till handgripligheter”(Göran Hägglund). 
(http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tartattack-mot-jimmie-akesson_8694736.svd)

När blev svensk politik så tråkig? När tappade politikerna bort ideologin, humorn och självdistansen? När bev de så fega? De skyndar sig att försvinna i den politiska korrekthetens gråaktiga gröt, en kör av samstämmiga fördömanden som kan sammanfattas med ungefär "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt". 

Själv tycker jag att tårtor är rätt bra, och ägg. Inte för att det kanske är det sätt jag själv skulle använda för att framföra min åsikt, och det är klart att debatten skulle bli lite enformig om det bara skulle handla om kastandet av matvaror fram och tillbaka men å andra sidan kan läget ju knappast bli mindre innehållslöst än vad det redan är. Jag tycker helt enkelt att det tillför något i politiken (humor). En tårta är inte våld. Vi måste kunna skilja på våld och en tårta. En politiker måste kunna ta ett offentligt förlöjligande utan att hänfalla åt gnäll om bristande demokratiska metoder. Förslag; skratta åt det, skratta åt dig själv och åt det fåniga. Att politikern ifråga känner sig kränkt handlar mer om hans eller hennes bristande kapacitet att bemöta den oväntade känslan av plötsligt underläge, om stress och försvar, än om våld och bristande demokrati. Men vi kan inte ha en politisk debatt som präglas av stress och försvar, feghet och kränkta egon. Övriga politiker måste skärpa sig och inte dras med i det där, men så är nu inte fallet. Istället skyndar de alla att göra uttalandet som i princip går i linje med sammanfatningen ovan; "Vi stödjer inte SD's politik men det är såklart inte ok att använda handgripligheter och våld för att tysta en politiker, det är odemokratiskt, vi kan inte, vill inte, gå in i en debatt med odemokratiska aktörer. Det är att hänfalla åt de antidemokratiska krafternas försök till uppmärksamhet". Mer eller mindre. Men förutom att debatten blir ännu tråkigare utan tårtor kan man undra om det inte är strategin ovan som är delvis problemet i dagens politik. Det är ju just den debatten vi måste ta eller? Liksom vi som inte håller med SD måste gå in i debatten även om vi inte håller med om järnrör och främlingsfientlighet. Eller för att förtydliga: Just därför att vi inte håller med om om järnrör och främlingsfientlighet. Men ska vi prata på riktigt om det som är verkligt jobbigt, så tycker åtminstone jag att det är rätt sjysst med en avspännande tårtkastning då och då. 

Snart kommer: Jimmy i flaggstången

(Vilken tårta vill du helst ha i ditt ansikte?)

PLATT SKATT och om vilket arbete som belönas ekonomiskt

Tidigare under dagen fördes ett resonemang på Godmorgon världen angående sk "platt skatt".
Tydligen är detta relevant eftersom begreppet på något sätt behandlats inom Folkpartiet nyligen (men nobbats av partistyrelsen till förmån för det mer neutrala begreppet "höjd brytpunkt").
Både Johan Norberg och en representant för den fackliga tankesmedjan Katalys (som jag tyvärr missade vad han hette) lyfter fram detta som något negativt, i den meningen att det strävar efter att dölja de ideologiska skiljelinjerna som ligger till grunden för politiken idag. Syftet med att dölja dessa skiljelinjer skulle vara för de stora partierna att inte förlora eventuella mittenväljare genom ideologisk profilering.

Hur som helst:
På något sätt gillar jag Johan Norberg - vi har ideologiskt fundamentalt olika åsikter, men i grund och botten tror jag att han har ett djupt engagemang för rätt och fel, frihet och för att människor över hela världen ska få det bättre. Vi har detta engagemang gemensamt så att säga, men utifrån det läser vi in olika saker och drar olika slutsatser.

Han säger bl a att ett argument för sk platt skatt är att människor som utbildar sig och jobbar hårt inte ska bestraffas för att de därmed får högre inkomster. Men den premissen stämmer ju inte mer än delvis. Det finns många utbildningskrävande (och samhälleligt mycket nödvändiga) yrken som aldrig genererar särskilt höga inkomster, t ex barnmorskor, sjuksköterskor och lärare.
Två faktum är uppenbara: För det första är vare sig utbildningsnivån i sig eller arbetsbördan är direkt knutna till huruvida någon har hög eller låg inkomst. För det andra skulle en platt skatt enbart gynna de strukturer som redan ligger till grund för ovanstående skevhet. Åtgärdar vi den skevheten och ser till att det faktiskt är hårt arbete och hög utbildning som belönas så skulle kanske en platt skatt vara mer rimlig.
MEN, då finns det ju ett annat problem: Ett samhälle kan ju sägas bygga på att ett antal olika funktioner finns tillgängliga och fungerar. Förutom frågan ovan, dvs hur många av dessa funktioner som belönas ekonomiskt i utifrån utbildningsnivå och arbetsbörda, kommer också frågan hur mycket av det som nödvändigtvis måste utföras som faktiskt kräver en hög utbildning. Sopgubbe till exempel, kräver kanske så mycket utbildning, men det är viktigt av många anledningar att sophämtningen fungerar (inte minst ur hälsosynpunkt). Butiksanställda, postanställda, administratörer eller anställda vid olika kundtjänster är också viktiga för att vardagen över huvudtaget ska fungera. Kanske inte så till den grad att samhället kollapsar om en busschaffis är sjuk en dag men vem är egentligen så viktig? Professorer i all ära, men är de nödvändiga för samhällets välmående eller räcker det med ett gäng skärpta ingenjörer? Frågan utvecklas till: Borde vi inte belöna nödvändighet snarare än hög utbildning? Det är ju det som brukar anföras när man pratar om konstnärer med 8-åriga utbildningar som klagar över att de inte får något betalt trots sin långa utbildning; man måste ju förhålla sig till om yrket är samhällsnyttigt när man väljer sin utbildning (med andra ord "de får väl skylla sig själva"). Man pratar inte lika mycket om det när det gäller bankdirektörer som ansvarslöst försätter hela samhället i finansiell kris men belönas miljonbonus snarare än avsked och ev åtal.
Jag vill bara ställa frågan.

Så det enda jag vill är att påvisa på varför de här resonemangen inte håller:
1) Premissen att hög utbildning och hårt arbete kulle belönas av en platt skatt håller inte, eftersom hög utbildning och hårt arbete inte huvudsakligen lägger grunden till hög inkomst idag.
2) Det är inte ens självklart att det borde vara hög utbildning som ska ligga till grunden för inkomstens storlek -snarare då hårt arbete och samhällsnytta. Eller?

Om argumentet för sänkta skatter sedan skulle vara att få människor att konsumera mer för att på så sätt hålla det ohållbara konsumtionssamhället under armarna ytterligare en tid, så framgår det inte varför det är bättre att de som har mer spenderar mer, än att de som har mindre spenderar mer. Det gör väl ingen skillnad på om det är låg- och mellaninkomsttagare samt småföretagare som spenderar mer än höga företagschefer? Eller?

Stockholm
13-12-01 (Första advent)
Write to me om du har något vettigt att komma med (jag får så mycket spam om typ youtube videos om Miley Cyrus i min gmail att det inte mycket kan vara värre....)
reading.notes.ideas@gmail.com